Mary Kuusisto

Jag bor nu två hundra meter från stället där jag föddes och växte upp. I skogen uppe på ett berg. Där emellan tillbringade jag trettio år två hundra kilometer längre bort, nära Lahtis. Visst har jag gjort några längre resor också, men varje gång jag åter sätter foten på berget drar jag en lättnadens suck. Även om jag bara varit en sväng in till stan.

Det stod en gul stol ute i sanden och en bil parkerad på gårdsplanen. Jag var liten och visste just då att jag ville skriva. Överst på önskelistan skrev jag alltid penna. Papper kom på följande rad, det var inte lika viktigt, det fanns en bra yta under köksbordet som kunde användas i nödfall. En gång hade pappa bränt in mitt namn i en vanlig penna och det var en riktig juvel. Jag tycker fortfarande om pennor. Låna helst inte en penna av mig! Jag kommer antagligen att stirra snett på dig tills jag får den tillbaka. Men silverskedarna går det bra att låna.

Jag arbetar som trädgårdsodlare, blomsterhandlare och bildkonstnär då jag inte skriver. Jag odlar nu för tiden i liten skala. Sådana ätbara växter och frukter som är lite mera ovanliga hos oss intresserar mig särskilt mycket. En vanlig banan blir speciell om man odlat den själv. Och god.

Att måla och skriva är samma sak. Endera hittar man inte ordet utan går rakt in i bilden eller så blinkar bilderna mellan raderna medan man skriver. Jag har deltagit i olika sam- och grupputställningar sedan 1976. Senaste separatutställning hade jag i Taidepanimo i Lahtis 2006. Jag arbetade också som timlärare i bildkonst i tio års tid.

Min första diktsamling I fönstret under ytan går man närmare elden kom ut på Söderströms förlag hösten 2008.

På våren 2010 utkom Djungelgurka, isört.

År 2013 utkom Pihalla kasvaa pepino : kokeilijan puutarha on ihmeitä täynnä

 

<-Takaisin

Like it? Share it!